2009-05-18

Rapport från Göteborg

Hej alla!
Jodå, jag lever och mår väl :-) och befinner mig fortfarande i Göteborg. Jag har hunnit umgås med flera av mina nära och kära de här dagarna.

Det blev ett Göteborgsvarv i lördags trots att jag ända fram till start var tveksam om jag var sjuk eller frisk. Kände mig "konstig" och hade en klart högre puls (vilo-) än vanligt. Men jag tänkte att "jag startar och om det visar sig vara helt omöjligt så får jag väl bryta". Faktum är att jag hade känt mig "konstig" i ett par veckor.

Nåväl, jag startade tillsammans med en son, två systrar, en systerdotter med blivande make och en kusin. När jag sprungit några kilometer kände jag att det gick bra, Älvsborgsbron hade jag snart sprungit över. Tyvärr missade jag Camilla som stod vid 4 km och väntade på att få en kram :-(. Men efter bron såg jag i alla fall min kusin Maggi som stod och väntade på sin sambo och hon fick en (svettig) kram.

Sen började jag känna att jag är utrustad med två stortånaglar - och det är ju inte något man brukar känna direkt. Jag insåg att jag snart inte skulle ha några stortånaglar längre men sprang ändå. Stannade och knöt om skorna någonstans före Frihamnen.

Promenad uppför Göta Älv-bron precis som planerat, sen var bara den roligaste biten kvar. Försökte tänka bort tånaglarna och de stumma benen och gick i mål på 2:19:47 - klart godkänt. Jag var inte lika euforisk som förra gången jag gick i mål för två år sedan men när jag hängde medaljen runt halsen började jag nästan gråta. Sen var det "bara" att tränga sig fram och få lite kaffe och tränga sig över gångbron för att ta sig till tältet där de övriga väntade plus gulliga mamma som kommit för att se att vi mådde väl efter målgång :-)

Jag var lite orolig över vad jag skulle få sen när jag tog av mig skorna, hade förberett mig på blodiga sockar men det slapp jag. Däremot var båda stortånaglarna ganska lösa. Jag kommer att tappa dem - hoppas inte det dröjer alltför länge innan jag kan springa igen dock, just nu gör det ont bara jag tänker på det.

Men till er som leker med tanken att springa Göteborgsvarvet kan jag bara säga en sak: Gör det! Det är en folkfest utan like. Jag tror att det blir roligast om man inte tar sin tid på allför blodigt allvar, för det ÄR trångt!

Hej hopp! Nu flyger jag snart tillbaka till Luleå!

Andra bloggar om: ,

5 kommentarer:

Gunilla sa...

Jag brukar, halvt på skämt och halvt på allvar, vara ganska spydig när människor i min omgivning dragit på sig idrottsskador. Men jag lider faktiskt med dig. Det låter verkligen AJ!

GIS-mormor sa...

Jag klarar när man är lite spydig med mig Gunilla, tror det ordnar sig med tånaglarna, de brukar hänga kvar ett tag innan de lossnar (har varit med om likande förr) och då gör det inte ont längre :-)

AnnaPanna sa...

Det tråkigaste med tappade stortånaglar är att det tar sån satans lång tid innan de växer ut igen! Nästan ett år. Så när man än tappar dom blir man inte snygg till sandalsäsongen.

Hannele på Hisingen sa...

Grattis till Varvet! Det är så svårt att hinna se bekanta, visst är det kul att springa fler, jag själv har bnästan slutat att springa, lite dumt.

GIS-mormor sa...

AnnaPanna - sandalsäsongen är förstörd, men det är inte första gången - om det nu är någon tröst.

Tack Hannele, men det finns ju många andra sätt att röra sig på, man måste inte springa.